Ylva i Malmö

 

Jag har alltid varit ensam. Alltid varit rädd för ensamheten. Jag har letat under varenda sten och tittat runt varenda hörn efter gemenskap. Jag är bra på att bygga fasader, le när allt jag vill är att skrika och svära. Jag är Ylva som alltid är redo för äventyr. Fast när ingen ser är jag Ylva som aldrig vill dra upp rullgardinen och aldrig lämna sängen. Och någonstans mellan de två världarna försvann jag. Tappade all känsla för rätt och fel. Rädd och desperat. Livrädd för att bli ensam igen och desperat för att jag kände att jag höll på att förlora. 

 

Jag är inte ond. Jag tappade fotfästet och gjorde ett misstag. Såg inte längre fram än till min egen näsa. Som ett sårat rådljur vid vägkanten slickade jag mina egna sår. Jag vet inte hur jag skall rätta till det här. Kan ett förlåt läka alla våra sår? Förlåt en miljon. Förlåt Förlåt Förlåt. Jag önskar jag kunde ta tillbaka varenda skrivet ord.

 

Jag är avundsjukan personifierad. Och den där bloggen är ett hemskt, hemskt reslutat av det. Allt därefter är förtjänta konsekvenser. Jag kan försvinna om ni vill, men jag hoppas att ni någongong, någonstans låter mig komma tillbaka. Ni kommer alltid vara mina bästaste vännner, även om vi inte längre finns. 

 

Eran för alltid, 

Ylva