Ylva i Malmö

Ångesten smyger sig inte längre på. Den pulserar, kastar sig fram mellan hennes kroppsdelar och stötvis tar den över hennes kropp. Luftstrupen är tunn som ett snöre.

            Hon önskar att hon inte längtade tillbaka. Att de två aldrig funnits. Ändå är de det enda hon kan tänka på. Hon vill ha tillbaka sin bästa vän. Hon vill ha dem tillbaka.

            Det är första dagen i december och Ylva ligger ensam på sin säng, men helt ensam är hon ändå inte. Hon vet att hon kan lita på ångesten och klumpen i halsgropen, de gör henne alltid sällskap. Hennes rum är ljusare än på länge, utanför ligger årets första snö som ett lätt duntäcke över hela Malmö, ett glittrigt, skimrande duntäcke. Det hade lika gärna kunnat vara en gråmulen novemberdag för Ylva. Hon känner sig ständigt färglös nuförtiden. Ända sedan Anna och Elsa återfått kontakten har Ylva alltmer försvunnit, hon har ofrivilligt fått dra sig tillbaka. Än en gång får hon stå tillbaka för någon annan, någon annan som är viktigare än vad hon är. Bättre.

            Hon drar ner rullgardinen, dagsljuset känns som en inkräktare. Det blir genast nattsvart i rummet och Ylva lägger sig i sängen igen. Hon har inget att gå upp till, hon vill bara sova och vara någon annanstans. Hennes ögonlock är tunga och svullna. Innan hon tillåter sig att vila en stund från allt det som gör ont tar hon upp sin telefon. Det sitter i handleden, så som gamla vanor gör. Hon skrollar mekaniskt och slentrianmässigt genom Instagram. Telefonens kalla, isiga ljus lyser upp hennes ansikte. Hennes rödspruckna ögon ser ut som ett spindelnät i det skarpa ljuset. Kaffekoppar, snittblommor och brutala solnedgångar rullar på hennes näthinna likt eftertexten till en dålig film. Allting är egentligen väldigt ointressant. Människor är verkligen inte så fascinerande och sevärda som de verkar tro att de är. Förutom en människa. Anna. Ljuset och rörelsen från Ylvas mobil fixeras plötsligt. I ett flöde av triviala livsögonblick står ett ut. Annas bild på henne och Elsa som omfamnar varandra i en skrattattack. Bara de två i den orörda, pulverlika snön, det skär som glas in i Ylva. För sex månader sedan skulle det ha varit hon på den bilden.

Hon önskar hon kunde låsa in Elsa igen. Hon önskar hon kunde vara glad för Annas skull, hon vet ju hur sårad Anna har känt sig av Elsa. Hon önskar att hon kunde vara mer storsint. En bättre människa, en person som är stark och generös nog för att kunna glädjas med andra. Inte minst med sin bästa vän. Istället känner hon bara hur Anna fattas henne.

            Elsa har alltid varit reserverad gentemot Ylva. Det kanske inte har varit lika tydligt som en lavett mot kindbenet men hennes missnöje har alltid varit påtagligt, till och med när hon inte kunde träffa någon. Som det här med Olaf. Olaf är inget annat än ett korkat barndomsminne, men tack vare Elsa är han där hela tiden. En ständig påminnelse om Elsa och Annas obrytbara band, strategiskt placerad av Elsa. Olaf är en markering som är direkt riktad mot Ylva. Det är hon säker på. En hälsning om att den sortens ovillkorliga kärlek är reserverad till familjen medan hon är en parasit.

            Det är inte Olafs fel egentligen. Han är ju ganska rolig och hans obegränsade positivitet kan smitta av sig även på den sämsta dagen. Ylva har till och med börjat tycka om Kristoffer. Olaf, Anna och Kristoffer är alla karaktärer och det är första gången på länge, eller kanske någonsin, som hon har varit en del av något.

            Ylva har alltid känt sig ensam, som att världen varit ett enda stort tomrum. Ensamheten har alltid jagat henne. Den flåsar henne ständigt i nacken. Som på flykt har hon hela sitt liv desperat letat under varenda sten och tittat runt vartenda hörn efter vänskap och gemenskap. Men hur vet man vad man letar efter när man aldrig sett hur det ser ut? Det sägs att människan är ett flockdjur, men Ylva undrar. Hennes mamma har alltid sagt att ensam är stark. Tänk om hon har rätt?

            Ylvas mamma var en barsk norsk kvinna vid namn Sigrid som flyttade till Malmö för kärlekens skull. Sigrid hade egentligen hela livet drömt om ett stillsamt liv vid de djupa fjordarna kring de norska fjällen tillsammans med en kärleksfull man och deras fyra barn. Istället fick hon bara Ylva, en skilsmässa och ett hus hon inte hade råd med i Limhamn. Kallar ni Öresund för naturskönt, ha! brukade Sigrid hånfullt säga. Hon kunde sitta i timmar och prata om livet som aldrig blev och sonen hon aldrig fick. Precis som Elsa så sa Ylvas mamma det aldrig rakt ut, men det var tydligt att hon klandrade Ylva för sina livssorger. Kanske var det för att Ylva var den enda som fanns kvar och därför enklast att skylla på? Hur skyller man på någon som inte är där? Så Ylva satt oftast där, anspråkslös och timid, och lyssnade på sin mamma och torkade hennes bittra tårar. Ibland tänkte Ylva att om hon bara torkade tillräckligt många tårar och lyssnade tillräckligt uppmärksamt så skulle hon bli tillräcklig. Då skulle hennes mamma inse att hon var bra nog. 

             Ångesten våldför sig på Ylva medan tankarna härjar som ursinniga och otämjbara vilddjur. Tårarna rullar som varm lava längs med kinderna och hon vänder sig om och borrar ansiktet djupt in i kudden. Hon vill skrika men gråten kväver henne. Datorn som står på hennes skrivbord bredvid sängen börjar surra högt – som ett trevande järnvägståg som precis skall lämna perrongen. Ylva stänger aldrig av datorn längre eftersom hon inte klarar av när rummet blir alldeles tyst. Hennes ensamhet känns allt för permanent då.

            Hon lyfter på huvudet och vänder blicken mot datorn, den är lika överhettad som hennes hjärna. Hon tänker på alla minnen hon och Anna delar, alla stunder som det har varit de två mot världen. Det är de minnena, alla stunder som de kiknat av skratt och lojaliteten mellan dem som Ylva vill ska definiera deras vänskap.  Den senaste tiden har Ylva känt att den lojalitet mot en vän är det som hindrar henne från att få tillbaka Anna. 

            Hon kanske inte kan låsa in Elsa rent fysiskt igen, men hon hade kunnat tillintetgör henne. Hon hade kunnat detonera en bomb. Anna har ju berättat allt för henne. Om Elsas alla utbrott och svek. Om den där ödesdigra natten då Annas föräldrar lämnade henne ensam med Elsa för alltid. Istället för att vara hjälten i Annas historia övergav Elsa henne. Elsa slängde dörren i ansiktet på Anna och lät Anna plocka upp spillrorna av det som en gång var deras barndom. Sen fick Ylva plocka upp Anna. Ylva torkade Annas tårar, precis som hon torkat sin mammas, men tillskillnad från mamman visade Anna tacksamhet och tillgivenhet. Det var första gången som Ylva kände värmen från en vänskap. Ända sedan den där dagen då Ylva hittat Anna snyftandes bakom ett hörn på skolgården när de bara var åtta år, och Ylva tröstade henne genom att dela sin sista kola har de två varit oskiljaktiga.

            Men avslöjar hon Annas hemligheter förlorar hon hennes förtroende för alltid. Det går inte att reparera det. Ylva känner hur hon slits mellan två världar. Hon känner sig skör som en tunt papper. Hon är enkel att riva i två bitar. Ena sekunden hör hon mammas röst och hennes brist på tilltro till livet och människorna. Hon känner sig som ett sårat rådjur vid vägkanten. Nästa sekund ser hon Anna framför sig. Kristoffer och Olaf, till och med Elsa som står på andra sidan vägen och försöker nå fram till henne och hjälpa henne.

            Någonstans däremellan tappar Ylva all känsla för rätt och fel. Hon är rädd och desperat. Livrädd för att bli ensam igen och desperat för att hon känner att hon håller på att förlora. Istället för att låta sig bli räddad, gör Ylva det enda hon vet hur man gör. Hon vänder bort blicken och försöker förtvivlat rädda sig själv. Som en sårat rådjur överlämnat vid en vägkant börjar hon slicka sina egna sår. Övertygad om att ensam är starkast.